Artikel 12 – barnets rätt att uttrycka sina åsikter och bli hörd
Barnkonventionen slår fast att barn har rätt att uttrycka sina egna åsikter i alla frågor som rör dem. Barnets åsikter ska ges betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Att förstå barnets uppfattningar, behov och önskemål som en del av beslutsunderlaget är ofta en förutsättning för att kunna bedöma och beakta barnets bästa. I denna temaartikel har Barnombudsmannen tittat på domar från högsta instans i Sverige och Norge där artikel 12 berörs.
Rättspraxis där artikel 12 berörs
I detta tema belyser vi ett urval av domar från högsta instans där artikel 12 berörs uttryckligen. Barnombudsmannen har tagit del av 7 domar från Sverige där artikel 12 berörs. Endast i något enstaka fall berörs rättigheten mer utförligt av domstolen. En jämförelse kan göras med domar från Norge där vi kan se att artikel 12 berörs i ett större antal domar och att domstolen oftare för ett utvecklat resonemang kring rättigheten.
Eftersom artikel 12 gäller alla frågor som rör barn berörs många olika rättsområden. Av de svenska domarna är fyra från Högsta domstolen och rör adoption samt utlämning för brott, två är från Högsta förvaltningsdomstolen och handlar om LVU och en från Svea hovrätt som högsta instans i hyresmål. De norska domar i Barnombudsmannens rättsdatabas där artikel 12 berörs uttryckligen är främst migrations- och vårdnadsmål. Exempel på domar är nedanstående domar från Sverige respektive Norge.
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) (HFD 2014 ref 38 [7854–13])
Målet handlar om ett barns möjlighet att genom sin ställföreträdare överklaga ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), trots att barnets ställföreträdares uppfattning var att beslutet borde bestå.
HFD beskrev i domen att barnet ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör hen och att barnets åsikter och inställning ska ges betydelse i förhållande till hens ålder och mognad (36 § LVU). HFD angav att bestämmelsen är en anpassning till artikel 12 i barnkonventionen. HFD konstaterade med en hänvisning till förarbeten att artikeln inte innehåller inte några specifika åldersgränser eller någon definition av begreppet mognad och att det i varje enskilt fall måste göras en bedömning av barnets förmåga att förstå det som barnet uttrycker sin åsikt om (prop. 2012/13:10 Stärkt stöd och skydd för barn och unga, s. 37 ff.).
I målet hade det 13-åriga barnets ställföreträdare gett barnets åsikt sådan betydelse att han, som ställföreträdare, överklagat förvaltningsrättens beslut, trots att han själv ansåg att beslutet om det omedelbara omhändertagandet skulle bestå. Eftersom barnet i förvaltningsrätten motsatte sig ett omedelbart omhändertagande fick förvaltningsrättens beslut anses ha gått barnet emot. Barnet hade därför genom sin ställföreträdare klagorätt och kunde överklaga förvaltningsrättens beslut.
Norges Høyesterett (den 9 december 2019 HR-2019-2301-A)
I detta mål om vårdnad och umgänge bedömde Høyesteretten det inte stred mot barnets rätt att komma till tals eftersom omständigheterna talade för att det skulle vara skadligt för barnet att höras i rättsprocessen.
Domstolen redogjorde först för barnets rätt att bli informerat och uttala sig enligt norsk rätt. När det gäller artikel 12 i barnkonventionen började domstolen med att titta på den engelska ordalydelsen. Domstolen redogjorde för barnrättskommitténs uttalanden i den allmänna kommentaren nr 12, p. 19, 21 och 24 gällande tolkning av artikelns ordalydelse. Domstolen menade att barnrättskommitténs uttalanden visar att plikten att höra barn som utgångspunkt är absolut, men att eventuella skadeverkningar för barnet måste bedömas innan barnet hörs.
Enligt domstolen ska artikel 12 ses tillsammans med de andra generella principerna i konventionen, bland annat artikel 3 om barnets bästa. Domstolen hänvisade också till barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 12 p. 68, 70 och 74 och den allmänna kommentaren nr 14 p. 43 gällande förhållandet mellan artikel 3 och artikel 12.
Domstolen menade att uttalandena från barnrättskommittén visar att rätten till att bli hörd i normalfallet ska vara fri från undantag, men också att barn inte ska höras oftare än nödvändigt och att konventionen ska ses som en helhet.