Artikel 3 – barnets bästa som ett tillvägagångssätt
För att leva upp till barnkonventionen ska en prövning av barnets bästa göras inför varje åtgärd som berör barn, direkt eller indirekt. Principen om barnets bästa ska vara ett tillvägagångssätt i varje beslutsprocess där barn är berörda. Barnombudsmannen vill genom att redogöra för två domar – en från Sverige respektive en från Norge – ge exempel på hur detta tillvägagångssätt kan synliggöras.
Barnets bästa som ett tillvägagångssätt
FN:s barnrättskommitté understryker i sin allmänna kommentar nr 14 om barnets rätt att i första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa, att principen om barnets bästa består av tre delar: en materiell rättighet, en rättslig tolkningsprincip och ett tillvägagångssätt i beslutsprocesser. Att principen är ett tillvägagångssätt betyder att när ett enskilt barn eller en grupp barn kommer att påverkas av ett beslut, måste beslutsprocessen innehålla en utvärdering av positiva och negativa konsekvenser för barnet eller barnen. Det ska också motiveras hur hänsyn har tagits till barnets bästa i beslutet, det vill säga vad som har ansetts vara till barnets bästa, vilka kriterier det grundas på och hur barnets intresse vägts mot andra intressen. Detta gäller både övergripande policyfrågor och enskilda fall. Även i regeringens proposition 2017/18:186, Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter, finns information om barnets bästa som ett tillvägagångssätt.
Exempel på rättspraxis där domstolen gör en utvecklad bedömning av barnets bästa
Principen om barnets bästa berörs, i olika utsträckning, i en majoritet av domarna i Barnombudsmannens rättsdatabas. När det gäller att synliggöra barnets bästa som ett tillvägagångssätt är det stor variation mellan domarna vad gäller hur utvecklade bedömningarna är. Nedan följer två exempel på när en svensk och en norsk domstol har gjort en mer utvecklad bedömning av vad som är barnets bästa och vad det innebär för beslutet.
Migrationsöverdomstolen, MIG 2021:18 (17 december 2021)
Ärendet rörde en pojke vars familj hade kommit till Sverige och sökt asyl. När pojken föddes sökte föräldrarna asyl även för honom. Som grund uppgavs samma skyddsskäl som för resten av familjen, men också särskilt ömmande omständigheter på grund av hans hälsotillstånd. Migrationsverket och senare också Migrationsdomstolen avslog ansökan.
Migrationsöverdomstolen redogjorde bland annat för artikel 3 i barnkonventionen och för förarbetena inför inkorporeringen av barnkonventionen (prop. 2017/18:186). Domstolen menade också att barnrättskommitténs rekommendationer och allmänna kommentarer kan utgöra viktig vägledning, och redogjorde för delar av den allmänna kommentaren nr 14.
Frågan i ärendet var om det med hänsyn till barnets hälsotillstånd fanns sådana särskilt ömmande omständigheter som innebar att han skulle kunna beviljas uppehållstillstånd. En bedömning behövde därmed göras av hans hälsa och hans bästa. Domstolen beskrev i domen olika omständigheter som rörde pojken, och konstaterade att det bästa för honom skulle vara att stanna i Sverige och här få vård och behandling.
Domstolen beskrev sedan de motstående intressen som Migrationsverket hade lyft fram, bland annat statens intresse av att begränsa sina kostnader och risken för att andra personer med ovanliga diagnoser söker sig till Sverige för att få vård. Vid en sammantagen bedömning ansåg domstolen att barnets bästa vägde tyngre än de motstående intressena, och uppehållstillstånd beviljades.
Läs domstolens referat av domen
Norges Høyesterett, HR-2022-2292-A (30 november 2022)
Ärendet rörde umgänge mellan en mamma och hennes 12-åriga dotter. Flickan hade varit placerad i ett och samma familjehem sedan hon var tre år gammal. I domen redogjorde domstolen för att flickan hade inkluderats mycket väl i familjehemmet, och att hon ända sedan hon placerades hade beskrivits som ett särskilt sårbart barn som upplevt stora belastningar sina första tre levnadsår. Det konstaterades i domen att varje umgängestillfälle med mamman hade inneburit en stor belastning för flickan på grund av att hon efteråt fick starka och långvariga reaktioner. Domstolen redogjorde också för att flickan hade gett tydligt uttryck för att hon bara ville ha umgänge med sin mamma två gånger per år.
I domen redogjordes för tidigare praxis gällande umgängesfrågor kopplad till domar från Europadomstolen (Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna). Enligt praxis är en utgångspunkt att umgänge behöver äga rum löpande för att säkerställa att återförening mellan föräldrar och placerade barn ska vara möjlig, men att barnets bästa ska ligga till grund då det beslutas om umgänge i det konkreta fallet.
Domstolen konstaterade att de starka reaktioner som flickan hade uppvisat utgjorde en stark grund för att besluta om ett mycket begränsat umgänge. Mer umgänge skulle i dagsläget inte vara till flickans bästa och att tvinga henne till det skulle, enligt domstolen, strida mot den norska grundlagens bestämmelse att vid åtgärder som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Domstolen hänvisade i sammanhanget också till artikel 3 i barnkonventionen. Domstolen fäste också stor vikt vid flickans åsikt och konstaterade att det umgänge som beslutades behövde vara i linje med hennes önskan. Domstolen konstaterade att ett mycket begränsat umgänge en tid framöver inte skulle vara ett hinder för senare återförening mellan mamman och flickan. Ett ökat umgänge skulle däremot kunna göra en återförening svårare. Domstolen beslutade att umgänge skulle äga rum två gånger per år.